Payton Pritchard är NBA:s mest osannolika isokung. Förra säsongen hade ingen spelare i ligan högre effektiv skottprocent på isolationsspel än han, 58,6 procent, och han fick ihop 1,11 poäng per isolationsbesittning, tredje bäst i ligan.
Pritchard sitter på Celtics bänk i tredje matchen av första omgången i slutspelet när han känner en knackning på axeln. Det är slutet av april, och Boston leder med 103–98 med drygt en minut kvar. En vinst på bortaplan i Philadelphia verkar nära. Det är så Celtics brukar göra, eftersom laget har slagit Sixers varje gång de mötts i slutspelet under de senaste 44 åren. Pritchard har redan satt fem trepoängare den kvällen.
Han vänder sig om och ser en man som är ännu kortare än han själv, vilket är en sällsynhet för Pritchard på NBA-banor. Mannen är klädd helt i svart: svart läderjacka, svart T-shirt och svart basebollkeps. Mot den svarta bakgrunden glänser ett blingigt halsband med en romersk siffra, III, när det fångar ljuset från arenan.
“Åh, skit”, tänker Pritchard. “Det är …”
Allen Iverson tittar på Pritchard, och Pritchard minns att han säger: “Du är den svalaste vita killen jag någonsin sett.”
Ett fall av att vara sval
Ingen i ligan var bättre än Pritchard på isolationsspel förra säsongen. Varken Nikola Jokić (57,1 procent) eller Shai Gilgeous-Alexander (56,4 procent) eller Luka Dončić (55,8 procent) kom i närheten. Vid mitten av säsongen 2025–26 snittade han 1,30 poäng per isolationsbesittning (minst 100 besittningar), enligt Stat Defender. Om han hade hållit den takten hade det varit högsta siffran för en spelare under det senaste decenniet. Pritchard tappade fart under andra halvan av säsongen, men enligt NBA.com låg hans 1,11 poäng per besittning ändå kvar på tredje plats i ligan, efter Dončić och Gilgeous-Alexander.
Han är alltså NBA:s mest osannolika isokung. Det är därför det känns naturligt att Pritchard, när han står inför Iverson, själva fästmannen för små isokungar, först tänker: “Det här är AI.”
Hans nästa tanke är: “Jag måste vakna till. Nu måste jag bli galen.”
Celtics har lekt med Sixers känslor i fjärde perioden och tillåtit dem att komma nära slutet. Först var Boston tre poäng före, sedan en, sedan två. Med lite mer än en minut kvar bestämmer sig Pritchard för att bryta motståndarnas mod.
“HAN ÄR EN MÖRDARE”, ropar play-by-play-reportern Eric Collins i sändningen, passande nog, när Pritchard sänker ett steg-bakåt-skott från 26 fot precis när sirenen går.
Pritchard sparar dock det mesta av sina fyrverkerier till match fyra, två dagar senare. Han sänker en trepoängare på ett ben precis före slutsignalen i slutet av första perioden. Han bär Boston under första halvlek, där han gör 18 poäng mot startfemans sammanlagda 24. Han avslutar kvällen med 32 poäng, sin karriärbästa i både grundserien och slutspelet.
Bänkspelaren som blev startspelare
Pritchard gör allt detta från bänken, eftersom det är vad han är: en bänkspelare. Han är dessutom standarden för bänkspelare, två säsonger efter att ha utsetts till Sixth Man of the Year. Egentligen är han eller kan han vara en startspelare i ligan. Förra säsongen startade han 50 matcher, efter att Jrue Holiday lämnat för Portland och Jayson Tatum slitit av sin hälsena. Ändå har han alltid varit ”gimmick-killen” med halvbanekastarna, eller ”fundamentalisten” med de virala dribblingarna, eller killen som helt enkelt överträffat sina förutsättningar och valdes sent i första rundan. Han har aldrig sett ut som en NBA-spelare, än mindre en stjärna, eller ibland startspelare, för ett av ligans tungviktslag.
“Han är 1,85 blöt”, säger Celtics assistenttränare Sam Cassell. Det stämmer inte helt, men på något sätt stämmer det ändå perfekt.
Om denne kontraintuitive isostjärna är en mördare, så är han en tränad sådan. I flera år har Pritchard hållit hårda offseason-pass som, enligt personer nära honom, påminner om några av sportens största enamnsgardister genom tiderna. De hålls i anonyma gym, och de är enbart för dem som vågar möta honom och försvara mot honom på hans nivå.
Celtics kommer att behöva varenda bit av det. Och honom.
Boston förlitade sig mycket på Pritchard tidigare. Innan förra slutspelet spårade ur i en katastrof, när Celtics förvandlade en 3–1-ledning i serien mot Philadelphia till en illamåendeframkallande förlust i match sju. Innan laget i sommaras skickade iväg Jaylen Brown, till Philadelphia, av alla ställen.
Nu, om Celtics vill ta tillbaka sin plats i toppen av en östra konferens som blivit ännu tuffare, behöver de att Pritchard blir ännu kallare.
“DET ÄR BARA NÅGOT MED EN FUKTIG HALL”, säger Pritchard.
Det är 06.45 på morgonen mitt i juni, och Pritchard har just gått in i den fuktiga hall han valt, på en gymnasieskola på Cape Cods sydöstra spets. Han hade parkerat på skolans område tio minuter tidigare men fick vänta utanför medan sin tränare, Michael Soares, ringde en anställd för att låsa upp de låsta dubbeldörrarna.
Den här hallen, liksom de flesta anspråkslösa hallar Pritchard väljer för sina sommarpass, har ingen luftkonditionering. För några år sedan slog en värmebölja till i West Linn, Oregon, där han växte upp. Utomhus steg temperaturen till 46 grader, och inomhus blev det ännu mer tropiskt, upp till 49 grader i gymnastiksalen på hans gamla gymnasium, där han körde träningen. Pritchard kom beväpnad med extra handdukar, eftersom till och med bollen svettades den dagen.
Förhållandena i hans boende på Cape Cod är milda i jämförelse. Och Pritchard gillar ändå smutsen.
Smutsen är anledningen till att han i flera år rekryterat basketspelare från Division II och III, internationella spelare och hemmakompisar till gymnastiksalar på gymnasier. De är inte någon brokig skara, men de är inte heller några polerade proffs, och Pritchard tycker att det gör dem hungriga. Han betalar bensinen för deras resa från Boston till Cape, eller deras flygbiljetter över landet eller havet, eftersom de går att lita på när det gäller hård, outtröttlig enmot-en-försvarsspel.
Idag, som alltid, handlar det om död genom upprepning för Pritchard. Stöt bort sin försvarare, skapa utrymme, skjut. Slå sin försvarare, ta din position, skjut. Reagera på att försvararen jagar dig. Gå mot korgen för att försvararen jagar från för långt bakom.
Ungefär 30 minuter in i passet är det Bruce Saintilus, nyligen från Division III-laget Clark University och en av Pritchards försvarare under sommaren, som jagar Pritchard. Han är säker på att han har tvingat Pritchard i en dålig vinkel. Men Saintilus springer förbi korgen, så han hinner inte se Pritchard försöka en konstig layup. Ändå vet Saintilus. Han ropar till Soares, eller kanske till basketgudarna som övergivit honom och hans försvar: “Gick den verkligen in?”
Så fortsätter det i nästan två timmar, cirka tre gånger i veckan genom hela sommaren. Pritchard gör 150 besittningar i sin utarbetade dans runt banan: blocket, armbågen, den andra armbågen, trepoängslinjen, hörnet, vingen, den höga positionen, mitten, den motsatta positionen. Han spelar en mot en mot en rullande skara försvarare. De får pauser, han får inte några, och om Pritchard skjuter under 60 procent den dagen, äter de sig mätta på Chipotle och skickar sedan notan till honom.
Han ser det som ett litet pris för de tusentals skott han får under sommaren, och för chansen att ställa sig mot en man och försöka slå honom. Sedan gör han det om och om igen och arkiverar allt i sitt mentala bibliotek. Hur mycket basketdataanalys är för mycket? Gränsen finns inte.
“Mitt tillvägagångssätt är nog lite annorlunda”, medger han.
Tillvägagångssättet liknar faktiskt Kyrie Irvings, enligt Dave Lewin, Celtics assisterande general manager.
Lewin tillbringade början av sin karriär i Cleveland, i Irvings närhet, och om Lewin någonsin gick in i arenan på kvällen var det en god chans att Irving var där också och spelade en mot en.
“De är uppenbarligen olika”, säger han. “Men när det gäller deras syn på enmot-en-spel som ett sätt att utveckla färdigheter är det de två spelare jag sett göra det mest.”
Pritchards besatthet började tidigt. Redan på gymnasiet tränade han på ClubSport, ett gym nära West Linn. Han var aldrig någon fysisk underverk. “Oansenlig till utseendet”, säger hans gamla gymnasietränare, Eric Viuhkola, med en mild ton. “Det var inte så att LeBron James kom in i gymmet.”
Ändå fångade han uppmärksamheten hos en annan lokal gymbesökare. Steve Blake närmade sig slutet på sin 13 säsonger långa NBA-karriär som reservspelare, men han knöt an till tonåringen. Under hela sommaren innan Pritchards andra år på gymnasiet hämtade Blake honom tre gånger i veckan, ibland fyra, för att spela en mot en. Pritchard förlorade. Och förlorade och förlorade, vilket inte kom som någon överraskning för någon utom Pritchard.
“Det förstörde mig”, säger han. “Varje dag.”
Han gjorde det till sitt livsuppdrag att slå Blake innan sommaren var över. (”Vanföreställning, eller hur?”, säger Brian Scalabrine, som blev Bostons mest älskade bänkspelare i början av 2000-talet och nu är lagets tv-analytiker. ”Att tro att en 15-årig kille ska vända sig om och slå en NBA-spelare.”)
Pritchard lyckades aldrig, men han valde alltid att komma tillbaka för mer. För hans svar, åtminstone när det gällde basket, var alltid mer.
Det fanns en annan dag, också på gymnasiet, då Pritchard kom till Viuhkolas träning med händerna bandagerade. Hans far, Terry, hade skaffat ett par viktade bollar så att Pritchard kunde finslipa sin bollkontroll. Pritchard dribblade med dem så mycket, så länge, att huden gick sönder.
Om han inte blödde, bokstavligt eller bildligt, så försökte han inte. Eller åtminstone inte tillräckligt hårt, tyckte han.
Bekvämlighet blev en egen sorts obehag.
Hans lagkamrat på gymnasiet, Brooks DeBisschop, märkte en dag att Pritchard vred på kroppen vid sitt skrivbord på lektionen. Pritchard förklarade att det var ett bra tillfälle att jobba med sin höftrörlighet.
Precis så såg hans lunchrast ut som ett bra tillfälle att pressa in lite plyometri. Pritchard gick redan på tidiga och eftermiddagsträningar, så han träffade Terry på gymnasiets löparbana under den enda lediga tid han hade kvar. Hans motivering var att han hade läst att Russell Westbrook tagit ett enormt kliv mellan sitt andra och tredje år, och att han bara behövde slipa sin atletik för att göra detsamma.
Enligt Pritchard finns en rak linje från striderna med Blake, de hiptöjningarna i klassrummet och de plyometriska lunchpassen fram till hans nuvarande besatthet av enmot-en-spel. Han är NBA:s galnaste forskare, och enmot-en-spelen är hans mikroskop. Ett tillfälle att lägga sitt spel under lupp och studera det på atomär nivå.
I match fem mot Sixers förra säsongen, tidigt i andra perioden, drev Pritchard hårt mot korgen och gjorde sedan en veckling mot Joel Embiid. Embiid är elva tum längre och 75 pund tyngre. Pritchard stötte med axeln mot centern, och Embiid flög bakåt en bra 5 till 6 fot.
“Han knuffar Joel Embiid från hans position för att få en layup”, säger Scalabrine. “Det är nog ganska stor chans att LeBron inte knuffar Embiid från hans position för att få en layup.”
Pritchard är stark, men om det verkar konstigt att han trotsar de grundläggande fysikens lagar genom att fysiskt trycka undan Embiid, så beror det på att han inte egentligen bryter mot vetenskapen. Det är bara fingerfärdighet. Eller, snarare, kroppsfingerfärdighet.
“Folk säger alltid att Payton kanske är en av de starkaste spelarna pound för pound”, säger Soares. “Men egentligen vet han bara hur han ska använda andra spelares kroppar mot dem. Han vet verkligen när han ska använda sina motståndares tröghet, fart eller riktning mot dem.”
Han har testat det tusentals gånger, kanske tiotusentals, uppskattar Pritchard. Mot europeiska proffs och semiproffs och killar som är professionella övare. De försvarar honom, ger honom skott, går igen och igen och allt mer och hårdare, tills minnet har satt sig i musklerna.
För det finns något med en fuktig hall, och han återvänder alltid till det laboratoriet.
“HAN ÄR ETT ABSOLUT UNDANTAG för det han gör”, säger Scalabrine. Det förklarar varför upplevelsen av Pritchards basket har en nästan febrig, drömlik kvalitet. Den är ologisk.
Här är en 1,85-kille, ahem, blöt, som lever i rutan och sedan tar sig in i elitens sällskap. Förra säsongen fanns det 57 spelare som försökte minst 200 skott i rutan (utanför den begränsade zonen), och bland dem låg Pritchard på tredje plats med 56 procents träffsäkerhet, efter Jokić och Kevin Durant.
Denne guard, som inte brukar få startplatsen, får nästan alltid bollen i slutet av besittningarna. Han gjorde 86 fältmål med fyra eller färre sekunder kvar på skottklockan säsongen 2025–26, 12 fler än Durant, hans närmaste konkurrent. Hans effektiva skottprocent på dessa skott, 51,6 procent, var bara lägre än Jalen Brunsons 51,7 procent bland spelare med minst 100 försök, enligt ESPN Research.
Detta lilla hot mot korgen tar sig fram med styrka snarare än fart, och den enda relevanta frågan är: Hur?
“Payton klarar av att ta sig igenom något som inte borde vara möjligt, och han kan arbeta sig igenom det så att det inte bara går att överleva, utan han kan faktiskt blomstra”, säger Scalabrine. “Och det enda man kan peka på är detta: Han är ett vilddjur, ett absolut vilddjur, när det gäller hur han arbetar.”
Med andra ord är Pritchard varken trollkarl eller mirakel. Han är snarare en fanatiker, säger Scalabrine. Under offseason, när han ägnar timmar åt enmot-en-spel. Men även under säsongen: Han förvandlas till en försäljare efter Celtics träningar, desperat efter att övertala vem som helst att spela en mot en mot honom.
“Han är som en vilsen valp”, säger Scalabrine. “‘Vill ni spela en mot en? Vill ni spela en mot en? Vill någon spela en mot en?'”
Förra säsongen var John Tonje på väg ut från Auerbach Center, Celtics träningsanläggning, efter att ha avslutat ett styrkepass och redan mentalt planerade lunchen. Då kallade en assisterande tränare tillbaka honom med en tydlig uppgift: Kom och försvara Payton.
Tonje, då rookie, var glad över att bli kallad. Åh, det här kommer att bli kul, tänkte han.
Sedan avfyrade Pritchard 17 skott i rad.
“Killen missade inte”, säger Tonje. “Det var pinsamt.”
Nana Foulland, en av Celtics spelarutvecklingstränare, började räkna Pritchards raka skott. Tonje tryckte på, sedan fick Pritchard en vinkel och passerade honom. Ett! Tonje försökte stänga av honom, men Pritchard var redan på väg mot sitt andra försök och sedan i ett tveksamt fadeaway. Två!
Bostons huvudtränare Joe Mazzulla anslöt sig till Foulland vid åskådarplatsen. Han korsade armarna, vilket för Mazzulla räknas som entusiasm, och följde spelet från mittlinjen medan Pritchard gjorde sitt förkrossande arbete.
Någon gång accepterade Tonje sitt öde. Om han inte blockerade Pritchard eller stal bollen förstod han att skottet skulle gå i.
“Det var mitt välkommen-till-ligan-ögonblick”, säger Tonje. “Det fanns bara ingen chans att missa.”
TILLBAKA PÅ GYMNASIET på Cape Cod är Pritchards tröja, som var ljusgrå när han kom precis efter gryningen, nästan svart av svett inom en timme.
Han tar en sällsynt paus, men ingen vila. Nu sitter han framåtlutad över en laptop tillsammans med en av sina andra tränare, Rocky DeAndrade, och granskar film på Brunson. En noggrann analys pågår för att förstå hur den 1,88 långa Brunson blivit en av världens bästa när det gäller att vinna frisparkar.
Brunson har precis fått NBA-finalens MVP-pris, så många vill bli mer som honom. Men Pritchard, liten, listig, isodominant och nu utan Jaylen Brown, kan vara unikt placerad för att göra ett försök att bli nästa Brunson. Eller åtminstone nästa Brunson-liknande spelare.
“Om han får den säsong vi tror han kan få, kan det uppfattas som ett genombrott”, säger Lewin. “Men jag tror vi kommer att se det som en fortsättning på sådant han gjort bra tidigare, när han fått chansen. Den riktigt lovande isolationsutvecklingen och mellandistansskotten han hade förra året, tillsammans med mer av de framgångar han haft med trepoängarna tidigare i karriären.”
Celtics kommer att behöva det där uppfattade genombrottet eller fortsättningen på sådant han gjort bra, eftersom någon eller några måste kliva in och hjälpa Tatum att fylla det Brown-formade hålet i Boston. Paul George har kommit till laget vid 36 års ålder och är på nedgående skede offensivt, så även om hjälpen blir kollektiv är chansen stor att Pritchard i praktiken måste bli kollektivets ordförande.
Även om årets (mycket) tidiga resultat varit blygsamma, är de runt Celtics optimistiska när det gäller Pritchards förmåga att göra just det. “Jag tror han kommer att snitta över 22 poäng per match”, säger Scalabrine. Och så verkar även resten av ligan tycka.
I årets NBA GM-enkät, som publicerades på tröskeln till säsongen 2026–27, bestod listan över kandidater till genombrottsspelare, föga förvånande, av en uppsjö av nyligen valda topp-tio-spelare som står inför sitt andra år: Dylan Harper, Cooper Flagg, Collin Murray-Boyles. Med på listan fanns också Pritchard, tidigare valt i draften som nummer 26 och nu inne på sitt sjunde år.
Det här är lugnande signaler för Celtics.
“Vi har bett honom att vara mer för oss varje enskild säsong”, säger Mazzulla. “Han kan ta på sig vad laget behöver just då, du vet?”
Så visst, det är aldrig fel att ta del av sin inre Jalen Brunson. Det är bara det att för Pritchard, och för Celtics, är nu den perfekta tiden. Och det är inte så att Celtics letar efter någon som ska förvandlas till en världsledande förstaspelare. De har redan det i Tatum. Lyckligtvis, för även Brunson-liknande är en tung uppgift.
Något som utmärker Pritchard är att han älskar tvivlare. Redan på gymnasiet hade han en ”brännbok” där han förde förteckning över sina långa lista av kritiker och brister: för kort, för oatletisk, för långsam, för dålig, så synd. Hans egen far fick en plats i boken bara för att han föreslog att Pritchard skulle kika på några Ivy League-program under sin rekrytering på gymnasiet.
Ännu idag finns det en scout som Pritchard fortfarande retas med, eftersom scouten en gång skickade ett dystert omdöme till en av Pritchards collegetränare under draftprocessen. Han kommer inte att bli en NBA-spelare, skrev han. Kanske en bra utländsk spelare, i bästa fall en kille vid namn Kevin Pangos. Inget ont om Kevin Pangos, tidigare Gonzaga-profil och tvåfaldig utsedd till EuroLeague All-Star, säger Pritchard, men han siktade på något större.
Så det finns människor därute som inte tror att Pritchard har det i sig? Bra. Till och med bra, eftersom om det inte funnits någon som förklarat det för dåraktigt att han skulle jaga något större, att jaga till och med i nivå med Brunson, så hade han ändå hittat dem.
“Det finns alltid tvivlare”, säger han. “Det finns alltid nästa steg som folk tror att du inte kan ta. Så du letar efter det, och så hittar du det.”
DEN SISTA DAGEN i september, med Celtics två dagar in i träningslägret, har Pritchard och Mazzulla ett tvåmannamöte på lagets träningsplan. Det vinkas mycket med händerna, och vid ett tillfälle knuffar Mazzulla lätt till Pritchard med armbågen, kanske för att bättre visa upp det spelupplägg de verkar diskutera.
Allt ser väldigt allvarligt ut, eftersom Mazzulla är ökänt Mycket Allvarlig, men sedan händer något överraskande. Mazzulla bryter sin fasad och bryter ut i ett äkta leende.
Mazzulla … gillar Pritchard. Dessutom gillar han att räkna med honom.
“Jag kommer alltid att satsa på Payton”, säger Mazzulla.
Det har inte alltid varit så här mysigt. När Mazzulla fortfarande var assistent i Celtics älskade han att smutsa ner händerna och spela 5 mot 5, och en dag hamnade han i samma lag som Pritchard. Spelet blev hett, och Mazzulla blev rättfram.
Man gör inte människor bättre, skällde han på Pritchard.
Pritchard reagerade. Allt han någonsin gjort var att slita ut sig själv. Men det var detta, hans primala behov av att överträffa, att överleva, till och med att överleva andra, som blev både hans styrka och hans brist.
En av Pritchards gamla assistenter från examensstudierna vid Oregon, Zack Gonzales, såg hur Pritchard som senior dag efter dag försökte bryta ner en förstaårs guard. “Paytons mål varje dag var att få honom att gråta”, säger han. “Han var typ: ‘Jag ska döda honom.'”
Så där stod Mazzulla och försökte säga till Pritchard att han upprepade historien. Han hade så mycket tunnelseende när det gällde att överträffa alla andra att han glömde att ta med sig alla andra.
Ålder och erfarenhet, och ett brev från Mazzulla senare där han räckte en olivkvist, har slipat bort de vassa kanterna. Pritchard har en mjukare touch nu. Tidpunkten blev inte rätt, men han hade hoppats kunna bjuda in de nya Celtics-spelarna till sitt träningsläger på Cape Cod. Och han är lite mindre benägen att döda, även om John Tonje gärna skulle vilja ha ett ord med honom.
“En pest”, sa Mike Conley, som gick till Celtics den här säsongen, under de tidiga dagarna i träningslägret. “Han är en absolut galen person när det gäller att försöka förbättra sitt spel.”
Han är en pest eftersom det var det som tog honom hit, till alla de olika versionerna av Payton Pritchard: bänkstjärnan och ibland startspelaren; värmegudomen och ligans mest oväntade isogud; ägaren av ett tvåårigt förlängningsavtal på 44,2 miljoner dollar som gör honom till Celtic ända fram till 2030. Och en hörnsten i det som kommer härnäst.
“Jag kan inte vakna”, säger han, “och vara Wemby.”