Tyrese Haliburton gjorde sin comeback i NBA den 7 oktober, när Indiana Pacers besegrade Minnesota Timberwolves med 123–112 i den första förseasonmatchen. Haliburton spelade 16 minuter, gjorde sju poäng och delade ut sex assists. Matchen spelades i Ames, Iowa, på Iowa State University, hans alma mater, och blev en dubbel hemkomst för honom.
Det var första gången på sex år som han spelade i college-arenan. Studenter ställde sig i kö kvällen innan för att få plats i studentsektionen och en gul t-shirt med hans ansikte och texten “Cyclone Hali”. Det var också hans första spelminuter sedan han slet av sin högra hälsena i match 7 i 2025 års NBA-final.
Efter 16 månader på sidlinjen, där han först var tålmodig, sedan mindre tålmodig och till slut nästan otålig, fick han äntligen spela. Med 4.27 kvar av första perioden fick han sin första paus, och han tog den med ett leende.
“Jag var jäkligt trött”, sade Haliburton och skrattade efter matchen. “Men även då kände jag hela tiden: ‘Nu spelar jag igen.'”
På Indianas första anfall i matchen gjorde en ivrig Haliburton en passning utan att titta, avsedd för Andrew Nembhard, som gick ut över linjen. På nästa anfall spelade han ett 2-mot-1 med Pascal Siakam och avslutade med en crossover och ett mellandistansskott från 4,5 meter, sitt första korg på mer än ett år.
Adrenalinet bar honom genom de 16 minuterna. Haliburton sade själv att han har egna förväntningar, men att målet är att vinna ett mästerskap, och att det målet aldrig har rubbats.
“Jag har mina egna interna förväntningar”, sade han. “Men vårt mål är att vinna ett mästerskap. Det har aldrig förändrats.”
Ett lag på väg tillbaka
Pacers säsong och Indianas väg tillbaka till toppen hänger på just de förväntningarna. Senast Haliburton var frisk gjorde han en av de största klutchperioderna i NBA:s slutspelshistoria, med ett kval- eller vinnande skott i varje omgång av slutspelet 2025.
Indiana ledde i första perioden av match 7 i Oklahoma City innan Haliburton slet sin hälsena, och Thunder tog sig vidare till historieböckerna.
Medan Haliburton tillbringade säsongen 2025/26 med rehab vann Pacers 19 matcher. Det gör Indiana till ett av de mest svårbegripliga lagen inför NBA-säsongen 2026/27. Trots att laget nådde konferensfinalen både 2024 och 2025 väntas Pacers vinna 42 matcher, och de rankas på tionde plats i Östra konferensen enligt Basketball Power Index.
“Jag bryr mig inte så mycket om det”, sade Haliburton. “Hela laget kan relatera till det. Vi har alla känt så på ett eller annat sätt.”
Pacers är det senaste laget som slagit de regerande mästarna New York Knicks i ett slutspelsseri. Men i en tuffare Östra konferens än den han lämnade är Haliburton fast besluten att visa att Pacers kan återta sin plats i toppen.
“Att hitta den magin igen är ingen garanti”, sade general manager Chad Buchanan. “Men våra kärnspelare tror på varandra. De känner att folk redan har avskrivit dem. Så var det de två år då vi gick långt i slutspelet. Folk släppte oss helt. Det är det som ger dem bränsle.”
Rehab och ett nytt lagbygge
Nollan i mitten av tröjan var orange, samma färg som kanten på en tröja som var skuggad i blått i mitten. När Haliburton tog upp pappret fnös han.
“Vem har ritat den här? Orange och blått på en Pacers-tröja?”
“Knicks-färger”, sade hans fru Jade med ett vetande leende.
Med träningslägret fortfarande några veckor bort besökte paret barn på Peyton Manning Children’s Hospital i Indianapolis. Haliburton var där som talesperson för Indiana Donor Network, för att öka medvetenheten om organdonation. De fem barnen som deltog har alla fått njurtransplantationer.
Runt ett bord med papper och kritor uppstod snart en livlig debatt. Barnen var så unga som sex år.
“Vilken är er favoritfärg?” frågade Haliburton och startade ett livligt samtal.
“Röd!” sade en unge. “Blå!” sade en annan. “Gul!”
“Regnbåge!” sade ett tredje barn, och ny debatt startade om huruvida alla färger kan räknas som en enda färg. Han insisterade på att de kunde det.
“Men finns det en regnbågspenna?” frågade Haliburton och ställde frågan som ett schackmatt i färgform. När han sade att hans favoritfärg är grå backade barnen. “Det hör man aldrig, va?” sade han med ett leende.
Under det gångna året har Haliburton lagt mycket tid i Indianapolis på sådana projekt. Tidigare i sommar hjälpte han Pacers att återuppliva sin välgörenhetsmatch i softboll, med spelare från Indianapolis Colts och Indiana Fever. Publik fyllde Victory Field, en Triple-A-basebollarena i centrala Indianapolis med plats för 12 000 åskådare.
Haliburtons band till Mellanvästern är djupa. Han föddes i Wisconsin och träffade och friade till sin fru i Ames. Bandet till regionen har bara fördjupats sedan han trejdades till Indiana 2022. Därför har han lagt så mycket av sig själv i samhället.
“Det är ett annat perspektiv på livet nu”, sade Haliburton. “Jag är bara tacksam över att få spela basket igen och att kunna göra alla de olika sakerna i samhället, för när något sådant händer är det som att hela ditt liv far förbi.”
Under sin första semester några månader efter operationen kunde han knappt gå nerför trappan i huset de hyrt, och han behövde hjälp att ta sig runt när de skulle åka hem. Hans kirurg hade varnat honom, men verkligheten sjönk in ändå. Han grät i duschen.
“Att behöva acceptera att man går från att vara på toppen av världen till motsatsen på ett ögonblick”, sade Haliburton.
“Det är en märklig sak att säga, för det är en basketskada, och oavsett vad … finns det en tidsram. Du vet att du kommer att bli bra inom den tiden. Vi har världens bästa läkare, de bästa terapeuterna, allt det där. Du vet att du kommer att bli bra, men det är en skrämmande sak.”
Han tillbringade större delen av sin rehab i Indianapolis och satt på bänken under hemma- och bortamatcher, även när säsongen gick åt fel håll. Mitt i rehaben drabbades han dessutom av ett kraftigt bältros. Han gick upp 30 pund och fick svår ansiktssvullnad som en biverkning av de starka mediciner han tog. Sjukdomen, som är mycket smittsam, höll honom borta från lagkamraterna på bänken. Det var ytterligare ett bakslag i en lång säsong.
“I ligan, särskilt när en stjärna som han skadas, vad det innebär för nästa år, ibland har de sitt eget lilla schema, ‘Jag måste bara göra det som är bäst för mig'”, sade Buchanan. “Så är inte Ty funtad. Ty är funtad så att han vet vad laget behöver av honom, snarare än vad han behöver göra för laget.”
Under den ensamma och tuffa rehaben tittade han ibland på gamla höjdpunkter.
“Bara för att känna något”, sade han. “Jag kunde göra sådant förr. Jag saknar den känslan.”
Vid ett tillfälle tittade han till och med på 2025 års final igen, berättade han. Hans fokus låg på match 4. Pacers ledde med 2–1, men Thunder vände från ett dubbelsiffrigt underläge i andra halvlek, och Shai Gilgeous-Alexander gjorde 15 av sina 35 poäng under de sista 4.38 minuterna.
“Match 4 kommer alltid att finnas kvar i min hjärna”, sade Haliburton. “Vinner du den matchen förändras hela serien.”
Tanken fanns med honom när han såg sitt lag gå igenom den sämsta säsongen i klubbens historia, och när han insåg hur mycket av diskussionen kring Pacers problem handlade om honom, hans skada, hans rehab och hans återkomst.
“Alla tycker alltid att sommaren är väldigt lång”, sade Haliburton. “Ja, jag har haft det dubbelt, tredubbelt så länge som alla andra.”
Att inte glömma förra säsongen
Haliburton vill inte att Pacers ska glömma förra säsongen.
Indiana slutade med klubbens lägsta antal vinster någonsin. Laget drabbades tidigt av skador och började i andra halvlek positionera sig för ett bättre draftval. Mot slutet liknade laget bara ett skal av det som gick till finalen.
“Man kan se på [våra förseasonrankningar] som respektlöst, men samtidigt måste ni förstå att vi satte oss i den positionen genom hur vi spelade förra året”, sade Haliburton. “Det fanns standarder som vi inte nådde, och dem måste vi tillbaka till. Och det är ingen hemlighet att det blev en tydlig nedgång förra året.”
Träningslägret har handlat om att återuppbygga de vanorna.
Kvällen innan första träningsdagen samlades laget i Buchanans hem, på golvet i hans inomhusbasketplan. Det har blivit en årlig tradition de senaste fyra åren, ett tillfälle då Pacers kan slipa på sina prioriteringar inför säsongen.
Tränare Rick Carlisle beklagade hur lång sommaren hade varit. Det hade gått fem och en halv månad sedan den sista matchen i april, och ännu längre sedan laget spelade en match med något på spel.
“Återta” blev nyckelordet under mötet.
Carlisle erkände hur viktigt det var att få tillbaka Haliburton, men varnade för att se på honom som en frälsare.
“Vi är ett lag som är väldigt beroende av varandra”, sade Carlisle före matchen i Ames förra veckan. “En av sakerna som gjorde oss till ett speciellt lag under de två riktigt bra åren var vår samhörighet, vårt ekosystem och vårt beroende av varandra.”
“Vi blir alltid bättre som summan av alla delar.”
Största delen av Pacers kärna är densamma: Haliburton, Siakam, Nembhard och Aaron Nesmith. Men Ivica Zubac har hämtats för att ersätta den bortgångne Myles Turner i en trejd vid trade deadline, en affär som kostade Indiana femteplatsen i draften.
Enligt källor inom klubben är Pacers övertygade om att affären ska hjälpa dem att öppna sitt mästerskapsfönster på nytt. De erkänner också att Zubac, som spelar närmare korgen, har andra styrkor än Turner, en center som sträcker ut försvaret med distansskott.
“Vi har en fantastisk tränare som löser saker”, sade Buchanan. “Det är en av hans styrkor. Om saker inte går bra, och vi inte spelar bra, eller om [Zubac] inte passar in, så anpassar han sig.”
Passformen med Zubac kan ta tid. Det kan också Haliburtons individuella samspel med honom. De har haft svårt med timingen i pick-and-roll tidigt i förseasonen, med Haliburton som ofta svänger runt hörnet innan den nye centern hinner rulla.
“Han är så ivrig att bevisa något för folk. Han hatar att folk säger att han måste vara tålmodig. Han hatar det”, sade Buchanan. “Han säger: ‘Jag har varit borta i 16 jävla månader. Jag är redo att spela.’ Han är uppenbarligen väldigt självsäker, men jag tror ändå att det kommer att krävas en uppvärmningsperiod för honom för att få tillbaka fötterna, flytet och rytmen.”
Lika snabb som förr, men med växtvärk
Haliburton rörde sig ibland som sitt gamla jag, men växtvärken syntes tydligt i hans första match tillbaka.
Han jämförde sig själv med en rookie som spelade för fort och behövde sakta ner för att offensiven skulle hitta sin rytm. Han vrickade högerfoten under matchen och missade nästa förseasonmatch, men en MR-undersökning visade att hälsenan var oskadad.
“Jag var peppad på att vara ute där, glad och exalterad, men jag måste bara sakta ner lite”, sade han. “Det finns mycket förbättring att göra både för mig och för laget. Men jag är bara glad över att vara tillbaka på planen.”
Flera ögonblick i gymmet under sommaren gav honom skäl till självförtroende.
En eftermiddag i slutet av juli, 13 månader efter operationen, tog han en dribbling och kastade bollen upp mot korgen. När han sprang efter den studsade bollen precis innanför korgen i Pacers träningsanläggning, och dess uppåtgående bana förde nästan honom högre mot ringen än han varit på år. Mitt i luften förde han bollen mellan benen, steg mot korgen och dunkade med högerhanden, medan flera medlemmar i Pacers stab skrek i kör.
Men det var Haliburton som skrek högst och släppte ut mer än ett års uppdämd frustration.
Han hade ett pågående vadslag med Erik Huddleston, Indianas styrke- och konditionstränare: om han fullbordade dunken skulle han slippa sitt pass efter träningen.
Det är en dunk som Haliburton inte regelbundet gjort sedan han var en 20-årig rookie.
Senare lade han upp en video av dunken på sina sociala medier, och budskapet till resten av ligan var tydligt.
Dunken visade Haliburtons glamorösa comeback, men ett tyst ögonblick en månad senare skickade en ännu starkare signal.
Före säsongsstarten höll Pacers-spelarna ett minicamp i Los Angeles.
Vid ett tillfälle under en scrimmage föll Haliburton i golvet. För några månader sedan hade alla i hallen blivit tysta och väntat på att han skulle resa sig, precis som det hänt den natten i Oklahoma City.
Men den här gången hände ingenting. Han reste sig. Spelet fortsatte.
“Det”, sade han, “får mig att känna mig normal igen.”